Låt mig dela med mig av min syn på tragedin som drabbat våra norska vänner. Vad som var initiala rapporter om en bomb i Oslo utvecklade sig till att bli det värsta terrorangreppet mot en stat, mot dess regering men också mot dess folk i modern tid i Europa som jag kan erinra mig. För att beskriva detta med ord måste man gräva djupt och brett i det medvetna och därefter försöka pussla ihop det till en mening som går att förstå i ord och tal. För mig är det svårt. Det vi har att göra med är en bottenlös ondska som manifesterat sig genom en eller flera personers handlingar. Det är en ondska som är så hemsk att det helt enkelt är utanför vårt normala omfång av vad som definierar ondska. Det är helt enkelt en ondska som går utanför våra normala ramar.
Man kan lyfta ut detta våldsdåd ur sitt sammanhang, dissikera det, analysera det, bryta ner det i beståndsdelar och ge det ett eller flera benämningar. Det är inget jag förmår göra och jag överlåter det arbetet åt mer språkligt begåvade människor. För mig handlar detta om en enda sak och det är ren ondska. Jag väljer att använda ordet ondska för att på ett enkelt sätt fånga detta hemska som hänt. Detta är ondska i sin renaste form som manifesterar sig i en serie handlingar som utgör den värsta typen av handlingar som en dödlig varelse kan utföra mot andra. Att på så kort tid utföra så många hemska handlingar mot så många oskyldiga och oskuldsfulla människor är obeskrivligt.
När människor berövas av livet så är det ett liv som slocknar som kunde ha lyst vidare och betytt något för många andra. Det är en människas tankar, idéer, visioner och känslor som slocknar. Ibland tänker jag mig en tidslinje där händelser inträffar och allt har en början och/eller ett slut. Jag tänker mig vilka konsekvenser vissa av dessa händelser har med andra händelser på denna tänkbara tidslinje. Tittar man på händelserna i Norge så går det inte ens att börja beskriva hur allting som skett skulle påverka ordningen i denna tänkbara tidslinje. För mig ändras historien. Denna gärningsman (än så länge en gärningsman) har ändrat historien och påverkat utgången av vårt öde, om det nu var förutbestämt.
Jag vill tro att vi själva styr vår framtid men jag kan inte sluta tänka på vilken framtid som nu gått förlorad. Jag kan inte sluta tänka på vad som nu väntar oss. Många människors tankar, idéer och visioner har gått förlorade. Man kan bara hoppas dessa lever vidare på något sätt. För att beskriva händelsen ur ett större perspektiv så är det en hel generation politiker och visionärer som utrotats. Bara tanken är hissnande.
När jag talar om ondska så syftar jag på något högst ovetenskapligt. Vårt liv präglas av händelser som är utanför vår kontroll. Hur mycket vi än planerar för det okända så kan vi inte bortse från händelser av det ”onaturliga” slaget som drabbar oss på ett eller annat vis. Det kan vara triviala saker som att vi tappar bort plånboken. Det kan handla om att vi får saker och ting stulna. Det kan också handla om sjukdomar men slutligen också hemska saker som våldsdåd och mord. För att fånga upp en del av dessa händelser väljer jag ibland att använda ordet ondska som ett sätt att beskriva händelser drabbar oss och som sätter djupa spår i vårt medvetna och undermedvetna. Några av dessa händelser är sjukdomar men också våldsdåd och mord.
Det kan vara naivt att se saker och ting på detta sätt men ibland måste vi falla tillbaka på enkla ord för komplicerade händelser. Vi fungerar så under stor press. Vi blir som små barn som måste ha enkla förutsättningar för att hantera alla skeenden samtidigt. Att använda ordet ondska hjälper mig att beskriva onaturliga händelser. Saker som inkräktar på det normalt fungerande livet och avbryter, för oss, naturliga skeenden och skapar nya mer otrevliga händelser. Ondska är ett kraftfullt ord och ett av de lämpligaste orden som finns för att beskriva det som nu skett i Norge.
Att förlora en nära anhörig ligger mig nära i tiden då jag förlorade min livskamrat och tillika fru för ett halvår sedan. I mitt fall var händelseförloppet av sådan karaktär att jag hann ta farväl av min fru och det gjorde jag bland annat med ett brev som hon fick uppläst dagarna innan hon gick bort. För att visa min sympati för de drabbade i Norge skulle jag vilja dela med mig av detta högst personliga brev då det gav min fru styrka under en mycket svår period av hennes liv och hjälpte mig bearbeta den sorg som jag gick och bar på. Många av våra drabbade vänner i Norge kan säkert inte ta farväl från sina nära och kära på samma vis och det är i sig en obeskrivlig sorg men jag hoppas ändå detta brev hjälper någon där ute att kunna bearbeta sin sorg och skärma bort den ondska som nu drabbat dom.
Vem kunde tro att vi skulle sitta här och ha det här samtalet. Inte jag i alla fall. Om det är något du har gett mig så är det tro och hopp om att allt löser sig. En egenskap jag inte besitter i vanliga fall. Jag har hoppats och hoppas fortfarande så innerligt att allt ska bli som vanligt igen men någonstans inser jag nu att jag får ta tillvara på varje ögonblick som vi får tillbringa tillsammans oavsett hur saker och ting utvecklas. Jag har haft äran och privilegiet att få leva tillsammans med dig i över 13 år. Det är en alldeles för kort tid för mig och jag vill bara ha mer. Jag har inte sagt det så ofta men jag är så stolt att jag fått leva ihop med dig. Att du valde att dela din glädje och sorg med mig. Det är en obeskrivlig stolthet att få bli en del av din familj, att ha åtnjutit den värme, kärlek och omtanke som finns i din släkt. Att få känna sig som en del av denna underbara familj och fått känna sig omtyckt är inget jag varit bortskämd under mina unga år.
De minnen vi har tillsammans förblir ett monument över vår tid tillsammans. En sorts tidlös beskrivning av hur en långvarig och kärleksfull relation ska se ut. Alla våra äventyr och upplevelser rinner ihop till en flod av minnen som är de finaste minnen man kan tänka sig ha. Om folk visste vad vi har tillsammans skulle de bli gröna av avund. Tänk att vi under bara 13 år byggt upp något som jag känner kan ta en livstid för många andra att bygga upp. För mig är det ett tecken på att vi hörde ihop det var vi och vi skulle bara vara ihop. Du gav mig något som förändrat mig som människa. Du gav mig en bit av dig själv. Du planterade ett frö i mig som vuxit under alla år, om än sakta, men har nu blommat ut till en planta av tro och hopp som gjort mig till en annan människa än när vi först träffades. Det är en obeskrivlig förmåga du besitter som alla fått ta del av. Vi har varit bortskämda att få leva tillsammans med dig. Det finns ingen annan som kan mäta sig med den kärlek och omtanke som du spritt omkring dig.
Det är så mycket jag vill få sagt som jag alltid velat säga men som på något sätt aldrig blivit sagt. Jag vet inte om du inser hur starkt bandet är mellan oss. Inte ens jag själv har förstått detta förrän under det senaste halvåret. Vilket kan te sig märkligt men det är väl så, när prövningarna är stora så blir banden mellan oss som starkast. När jag ringt runt till alla underbara människor så målas en bild upp av din storhet. Din kärlek, omtanke och glädje som du spritt reflekteras plötsligt tillbaka som ett starkt sken och man blir bländad av alla de egenskaper du spritt omkring dig. Du är trots dina kroppsliga besvär en stor ledare som leder sin flock genom de starkaste stormar och lyser som den starkaste fyren i ett stormande hav. Alla hittar fram till dig och din trygga famn. Du har fångat upp oss när vi fallit och burit oss till säkerhet. Din varma trygga famn håller många människor varma i vintermörkret.
I dessa stunder av mörker så finns det många saker jag vill säga. En av många saker jag skulle vilja säga är att var inte rädd. Jag finns här, dina barn finns här, din familj finns här, dina vänner finns här. Vi finns alla här för att fånga upp dig nu när du har det som jobbigast. Det är vår tur nu. Det är vi som står i skuld till dig och dina egenskaper. Lilla Lotta, jag älskar dig och det är en obeskrivlig sorg som plågar mig att se dig gå igenom detta. Snälla Lotta lämna oss inte utanför detta utan låt oss dela denna smärta med dig så du inte bär detta själv. Låt oss finnas där i dina mörkaste stunder. Låt oss känna att vi fanns där, såsom du funnits där hos oss. Det finns inget mer smärtsamt än att se dig gå igenom detta och veta att du kanske försöker skärma oss från detta, för att skydda oss från denna ondska. Det finaste jag kan tänka mig är att finnas där för dig i de mörkaste av stunder. Att veta att vi kunde vara där för dig såsom du varit där för oss.
Jag älskar dig av hela mitt hjärta, min lilla Lotta.
Mina djupaste sympatier går till de drabbade och deras familjer.
